Foto: Nori Ahari

Fysingen och Hjälstaviken den 20 augusti

Det hör inte till vanligheterna att längre utflykter med VOF förläggs till eftermiddagen. Det är skönt med sovmorgon och humöret är på topp när vi möts på Vallbys parkering klockan 13 i det soliga sommarvädret som tycks hålla sig kvar. Siktet är inställt på sjön Fysingen belägen i Uppland strax söder om Arlanda flygplats, där vi ska försöka skåda vadare och gäss. Redan före avfärd kommer vi överens om att det skulle passa bra att även besöka Hjälstavikens naturreservat på väg hem.

Fysingen

Vi lyckas undvika de värsta bilköerna i Stockholmstrakten och anländer till ett soligt naturreservat där vi välkomnas av en cirklande ung brun kärrhök samt hus- och ladusvalor som flyger runt parkeringen. Sjön ligger vackert, täckt med rastande gäss och tofsvipor samt stora svärmar med starar som kretsar i luften ovanför. Nu var det förvisso vadare vi hade siktet inställt på så vi beger oss till plattformen och ansluter till andra skådare som redan är på plats.

Ganska snabbt hittar vi brushanar, grönbenor och enstaka enkelbeckasiner men i övrigt är det sparsamt med vadare. Efter en stunds spanande ropas två svårsedda svartsnäppor ut som engagerar sällskapet. Ryktet säger att det ska finnas en kustsnäppa i sjön och vi ger oss den på att hitta den.

Att skåda i grupp har sina fördelar. Det är många par ögon som letar vilket gör det lättare att hitta arter, och de mer erfarna skådarna kan hjälpa till och sprida sina kunskaper. Själv finner jag stort nöje i de engagerade diskussioner som uppstår när ett gäng entusiaster hjälps åt att artbestämma i fält. Två törnskator som upptäckts i en buske långt bort täckt av värmedaller blir efter en längre debatt till en törnskata och en gulärla, och efter ytterligare intensiv spaning är alla överens om att båda är gulärlor. Istället upptäcks nya och icke omdebatterade törnskator samt en sparvhök som plötsligt förvandlas till en ormvråk när den större fågeln jagar bort den och tar över den gren den rastade på. Under tiden har någon hittat den efterspanade kustsnäppan. Vi känner oss nöjda och bestämmer oss för att prova lyckan vid Hjälstaviken där en ägretthäger har rapporterats.

Hjälstaviken

Framme vid Hjälstavikens parkering styr vi stegen mot tornet men stannar till vid västra ängarna för att spana av de rastande gässen. Vi hittar myrspovar i vattnet och hör lockande storspovar flyga över oss. Ägretthägern kan skymtas, men kommer att visa sig betydligt bättre när vi väl har kommit upp i tornet. Därifrån kan vi upptäcka fler vadare som större strandpipare, drillsnäppa och spovsnäppa. Om man är i Hjälstaviken i augusti måste man såklart också leta efter fjällgäss, som till slut upptäcks på ett längre avstånd. Ägretten är desto mer samarbetsvillig och poserar på hyggligt nära håll för oss fotografer.

När vi beger oss hemåt känner jag glädje över en fin eftermiddag och kväll men det finns även utrymme för reflektion. Efter att ha besökt två fina lokaler så här i slutet på augusti har vi trots allt fått jobba för att få syn på vadare. Kanske har det varmare klimatet gjort att de väljer att stanna längre tid norröver innan de flyttar söderut. Det är också noterbart att ägretthägern, en art som normalt trivs i tempererade områden, har blivit ett allt mer vanligt fynd i Sverige. På väg till tornet är vi ett några som filosoferar kring huruvida arten om några år kommer att anses vara sällsynt nog för att larmas ut.

Text och Bild: Nori Ahari