Gärdsmyg - nr 35 av de 50 vanligaste i Västmanland
Du är ute på promenad längs vattnet i den sista sommarvärmen. Solen skiner och det är bara några moln på himlen. Du njuter av ljuset och värmen, verkligen tar för dig innan allt snart tar slut. Snart är det dags för arbete och ett stort sydsträck av fåglar som ska beskådas. Det ska ändå bli skönt, det har varit så tyst och lugnt nu under så pass lång tid. Du tittar dig omkring. Det enda som låter är någon mesunge som envetet tjattrar och en bofink som “djyppande” flyger förbi. Du vänder dig mot ett område med alar och vass. Något rör sig plötsligt där inne. Litet och runt med snabba vingslag. En sekund går, sen är den borta i alltet. Du går lite närmare i förhoppning om att få se den igen. Då börjar det sjungas, en kraftfull stämma som tränger fram ur snårmarken.
När man mist anar det kan man göra bekantskap med den lilla “köttbullen” gärdsmygen. Den är nästan som en liten mus, svår att komma nära när den konstant kilar iväg och tar skydd i närmsta vrå. Tummeliten, jordsmula och surre har den också kallats. Och denna fågel är verkligen liten, även om den inte är den minsta, vilket ju är kungsfågeln. Gärdsmygen var tidigare Sveriges nummer två som minsta fågel, men när den brandkronade kungsfågeln har börjat häcka i våra breddgrader så har den fått maka sig till en tredjeplats. Även om skilladen är liten, är det ändå något som skiljer dem åt. När jag under ringmärkning fått hålla i kungsfåglarna och de brandkronade kungsfåglarna har de känts så taniga och ömtåliga. När jag hållt i en gärdsmyg har jag däremot fått en helt annan känsla. De är små kraftpaket; muskulösa och starka. De är ökända i ringmärkningsammanhang för att kunna ställa dig det för den som plockar ut dem från näten. Ibland så kan de trassla in sig så pass att det blir till nätbollar.
Gärdsmygen tillhör släktet Troglodytidae som huvudsakligen lever på den amerikanska kontinenten. “Våran” gärdsmyg är den enda representanten som lever i Europa och Asien. Många i detta släkte lever på stäpp och halvöknar. Gärdsmygen lever däremot i skogsmarker med rik undervegetation. Hanarna bygger under häckningstiden flera olika bon; bollar med ingångshål på sidan bestående av kvistar mossa och löv som fodras med fjädrar. Honan bestämmer sedan i vilket av dessa de 6-7 äggen läggs. Dessa kläcks efter 14-15 dagar och efter ytterligare 16-18 dagar så lämnar de boet.
Gärdsmygen äter insekter.
Här har vi en art som det går väldigt bra för i Sverige. Ett tätare buskskikt i skogarna och mildare vintrar har gjort att populationen har ökat kraftigt de senaste åren. Just det här med mildare vintrar är intressant just i gärdsmygens fall. Den svenska stammen brukar nämligen dela upp sig under hösten; vissa flyttar söderut till kontinenten medan vissa övervintrar i Sverige. På så sätt ökar den fortlevnaden av stammen, då de brer ut riskerna med de båda metoderna; om många övervintrande fåglar skulle dö av kyla i Sverige, så kan de flyttande fylla på om våren. På motsatta sätt så kan de övervintrande fåglarna hålla uppe antalet om det skulle vara ogynnsamt för de flyttande gärsdsmygarna. Men vintrarna har blivit så pass milda att allt fler övervintrar i Sverige, och det är nuförtiden inte så ovanligt att under vintern få se skymtar av dem.
Sången är en rytmisk och rask ramsa bestående av kvitter och drillar och kan höras under hela året. Det är svårt att inte bli imponerad av hur stark stämma den lilla fågeln har. Locklätet är en smattrande drill, det kan även höras ramsor av “teck teck teck” från gärdsmygar.
Presenterad av: Filip Jansson
Swedish 