Foto: Nori Ahari

Draglördag med drag

Det känns skönt att för ovanlighetens skull, inleda en exkursionsrapport utan att nämna pandemin som en begränsande faktor. När 7 fullvaccinerade skådare samlades klockan 06:00 lördagen den 25:e september, var den stora omställningen från traditionella VOF-exkursioner valet av samlingsplats som hastigt hade flyttats från Vallby friluftsmuseum till grusparkeringen på Blåsbo, då det införts tidsbegränsning för långtidsparkering på Vallby. Nu var det dags för årets ”draglördag”, en exkursion med ospecificerat mål där inkommande larm bestämmer vartåt vi styr kosan. Eftersom det ännu inte fanns några intressanta larm att förhålla sig till bestämdes det efter en kort överläggning att vi skulle bege oss mot kusten och Rönnskärs uddes naturreservat i Väddö och se hur dagen utvecklade sig.

Rönnskärs udde

7 personer fördelades till två bilar och vi påbörjade färden. Det märktes på stämningen att samåkning på exkursionerna har varit efterlängtat. Vi småpratade om fåglar och annat stort och smått medan ett vackert höstlandskap vaknade runtomkring oss utanför bilrutan. Väl framme sken solen på de höstfärgade löven, och gärdsmyg och kungsfågel sjöng för oss när vi banade väg genom skogen till klipporna med utsikt över havet. Här hoppades vi på sträckande labb men gick bet. Istället kunde en tobisgrissla upptäckas ganska snabbt en bit ut i havet. Det var sparsamt med riktmärken när vi upptäckte fåglar bland vågorna, men vi kunde ändå lägga till arter som småskrake, stor- och smålom, ejder och alfågel till dagsskörden. Fina årskryss för många av oss.

Doften av hav och den behagliga höstsolen gjorde att man gärna släppte tubkikaren och ägnade sig åt kaffetermosen. Måhända missade man då en och annan sträckande art, men det kompenserades av korsnäbbarna som flög över oss inifrån skogen och den skärpiplärka som lekte bland klippskärvorna framför oss.

Strax före klockan 12 larmades en större piplärka ut från Norra Järvafältet och draglördagen kunde göra skäl för sitt namn.

Större piplärka på Järvafältet

Större piplärka hör precis som ängs- och trädpiplärka till släktet piplärkor och familjen ärlor. Med sin långa stjärt och något upprättsittande stil påminner den också något om en ärla. Den häckar i Centralasien och är sparsamt förekommande hos oss så den kändes som en tung art att dra på. Med tanke på att det var en ny art för de flesta av oss steg adrenalinet. Allt eftersom vi närmade oss Stockholm med dess tätnande trafik kom det flera larm som vittnade om att fågeln tappades bort, eftersöktes och återupptäcktes om vartannat, vilket bidrog till den riktiga drag-känslan.

Väl på plats, strax efter klocka 13, var det många skådare som eftersökte fågeln som för tillfället var utom synhåll. All eftersom tiden gick sjönk modet hos många som gav upp och lämnade lokalen. Strax före klockan 15 var vi några som bestämde oss för att leta på en annan äng intill den där fågeln hade upptäckts tidigare. Det flög upp piplärkor hela tiden och strax kunde en skådare meddela att han sett en bra kandidat landa på den första ängen. Efter ytterligare efterspaningar kunde vi till slut hitta fågeln i fråga, samt både se den i flykten och höra dess lockläte som skilde den tydligt från ängspiplärkorna den sällskapade med.

Vi halvfyra-tiden var vi nöjda med dagen och åkte tillbaka hemåt efter en fin höstdag med flera fina observationer.