Betongskådning i pandemitider

Samåkning har traditionellt varit en viktig del av våra exkursioner. Det finns inte alltid gott om plats att parkera på de skogsvägar dit vi beger oss för att skåda och det kan vara bra att begränsa antalet bilar. Pandemin begränsar möjligheten till samåkning och då får man hitta alternativ. Som tur är erbjuder centrala Västerås goda möjligheter till skådning.

Vi var 9 tappra skådare som trotsade halkan och regnet och möttes upp vid Bryggargårdens parkering för en dagstur genom staden. Planen var att börja vid Falkenbergska kvarnen, följa Svartån genom centrum, ta oss via Vasaparken förbi lantmännens silo och avsluta vid skitviken.

Strömstaren inte samarbetsvillig

Dagen började snopet. Den strömstare som senast dagen innan hade synts vid Falkenbergska lyste med sin frånvaro. I stället njöt vi av den vackra iskantade forsen, lyssnade på sjungande talgoxar, grönfinkar samt en liten gärdsmyg som visade upp sig och som till och med sjöng några korta strofer för oss. Till slut gav vi upp på strömstaren och vandrade vidare mot centrum.

Det är fascinerande att studera dräktvariationen hos vanliga gräsänder. En brunaktig individ med vit haklapp väckte vårt intresse när vi passerade Biskopsbron.

Trädkrypare i parken

Framme vid turbinbron letade vi strömstare igen utan att lyckas. Inte heller de misteltäckta träden vid slottet var på givmilt humör. Vi som hoppades på dubbeltrast eller sidensvansar fick se oss besvikna. Två vackra trädkrypare som visade sig på nära håll i Vasaparken gladde dock sällskapet.

Vi använde centralstationens gångbro över järnvägen och tog oss till Silon för att spana efter vår fina pilgrimsfalkshona som tycktes vara borta på vift. Det var bara att promenera vidare i duggregnet och hoppas på bättre tur nere vid Kokpunkten där vi hade chans på rörhöna och kungsfiskare.

Kungsfiskare i hamnen

Som tur var visade sig rörhönan oblygt bland båtarna och även kungsfiskarna kunde observeras på längre håll. När vi slog oss ner för att fika skulle kungsfiskarna, skitvikens små juveler, bjuda på en riktig show.

Två individer lät höra sina vassa visslande läten, flög fram och tillbaka över viken, periodvis ganska nära förbi där vi satt, och satte sig flera gånger helt öppet för oss att spana på i våra handkikare. En mink simmade förbi och vi spekulerade i huruvida det var den som oroade kungsfiskarna. För vår del kunde vi inte få nog av de vackra fåglarna.

Vi promenerade tillbaka till Bryggargården och några gjorde ett nytt försök på strömstaren som inte ville visa sig nu heller. Humöret var dock på topp efter kungsfiskarnas uppvisning, och en stunds trevligt umgänge utomhus. Något som verkligen piggar upp i dessa tider.

Text och bild: Nori Ahari