Morkulla - nr 30 av de vanligaste i Västmanland
Vårkväll, och du befinner dig ute i skogen. Solen har precis gått ner bakom träden borta i vidderna. Det är lite småkyligt, och du är glad över att du tog med de där tjockare vantarna. Det har nu blivit så mörkt att du nu nästan bara kan se konturerna av träden. De flesta fåglarna har slutat sjunga och lagt sig. En ensam rödhake fortsätter envetet med sin porlande melodi. En koltrast sjunger ekande avslutet på sin konsert och flyger sedan skriande till sin nattkvist. Men du väntar på något annat. Och så hör du det; knispet, det visslande knäppet. Du vänder dig mot ljudet och hör även det knorrande lätet och så knispet igen. Nu ser du fågeln, flygandes långsamt över det mörkande himlavalvet, vingslag i slowmotion, upphöjt huvud. Banan går käpprakt. Nu flyger den över ditt huvud. Knorr, knorr, knisp. Så är den borta, och ljuden ekar kvar i ditt huvud.
När morkullan, sveriges vanligaste vadarfågel, gör ditt drag fylls det hela med mystik.
Vänta! Sveriges vanligaste vadarfågel? Javisst! Inte tofsvipan, inte enkelbeckasinen, utan morkullan. Vadaren som man inte ofta får en ordentlig titt på. Det mesta vi får se av den är när hanen om våren “drar” över skogarna i sin spelflykt. De följer samma bana varje dag. Om den skulle hitta en hona nere på marken, dyker den ner och börjar spela för henne med utbredd stjärt. För övrigt lever den ett undanskymt liv inne i skogen.
Morkullan lever i både barr- och lövskog. Det är dock viktigt att det är undervegetation, fuktigt, och skuggigt.
På matsedeln står främst insekter och maskar. Under vintern kan den dock även äta växtdelar.
Inför häckningen ordnar honan en grund urgröpning i marken på ett skyddat ställe. 4 ägg läggs och ruvas i 21-23 dagar. Honan kan transportera ungarna genom att flyga iväg med dom inklämda mellan benen. Ungarna klarar sig själva efter 5-6 veckor. Hanarna är polygama, och har oftast två eller fler honor.
Morkullorna flyttar till södra Europa i oktober-november och kommer tillbaka i mars-april. Några morkullor försöker att övervintra i Sverige.
Sången består av en knorrande ramsa som följs upp av ett visslande knispande. Om den skulle skrämmas upp utstöter fågeln ett väsande läte, ganska likt det som enkelbeckasinen gör när den blir uppskrämd.
Presenterad av: Filip Jansson
Swedish 