Foto Filip Jansson

Grönsångare - nr 33 av de vanligaste i Västmanland

Förmiddag, solen står högt på himlen och lyser igenom täcket av löv ovanför dig, där du går i en dunge med ädellövträd. Du tittar upp mot en stor ek som spretar med sina grenar åt alla håll. Du går fram och känner på den veckade och grova barken. Det här trädet kan säkert vara 1000 år gammal tänker du för dig själv, och fascineras över den mängd tid som inte riktigt går att ta till sig. Du vänder sig om och lyssnar in fågelkören som gör en sista spelning innan det är dags för att ta siesta i värmen. Den är intensiv och till en början är det svårt att höra vilja som sjunger, men efterhand kan du urskilja art efter art. Två bofinkar smattrar ikapp, en lövsångare visslar sina vemodiga toner, svarthättan kvittrar med sitt pladder och kristallklara avslutning. Men, var det inte något annat längre in? Du spetsar öronen extra noga. Javisst, där var det igen! Du går närmare och ljudet blir nu tydligt: den svirrande melodin som accelererar mot slutet. Det verkar komma från trädtopparna, men hur mycket du än letar, ser du inte källan till ljudet.

Passande då att grönsångaren tillhör släktet phylloscopus, som kan översättas till lövspanare. Den tid de tillbringar i Västmanland är främst i lövverket. Att den dessutom är gulgrön gör det inte lättare att få sig en glimt av den. Men väntar man lite grann så kan denna vackra sångare ändå visa sig. Vid första anblicken kan den vara väldigt lik sina två släktingar gransångaren och lövsångaren. Det som urskiljer just grönsångaren från dessa är att den har tydliga färgnyanser på kroppen: ryggen är ljust gul, ansiktet och bröstet är gult medan magen går i vitt. De andra sångarna går i nästan samma brun/gulgröna nyans över hela kroppen. Nu är det ju inte främst utseendet som man artbestämmer grönsångare på, då den inte ger en tid för detaljskådning. Jag minns när en grönsångare uppehöll sig i småträden i en skogsdunge nära där jag bor, som jag gjorde ett försök att ta en bild på. Även om jag fick ett antal bilder (den ovan är en av dem) så kommer jag ihåg hur svårjobbad den var, då den hoppade från gren till gren, frekvent sjungande, utan att verka lugna ner sig. Och röra sig måste den, om den ska kunna få mat, i form av insekter, för dagen. Maten hittas på löven. Äta, sjunga, äta, sjunga, äta, sjunga. Fullt upp en för liten sångare på runt 10 gram. Grönsångare har tidigare kallats gulbröstad sångare och skogssångare.

Fågeln lever i lövskog, där den föredrar bokskogar. Grönsångaren kan dock leva i barrskog om det finns inslag av lövträd.

Vid häckningen placeras boet på marken, som byggs av honan med mossa, strån och löv. Cirka 6 ägg läggs och ruvas i 12-13 dagar, och ungarna kan lämna boet efter ytterligare lika många dagar. Grönsångare är polygama och hanen lockar till sig ytterligare en hona i ett annat revir.

Grönsångaren flyttar till tropiska Afrika i augusti, även om vissa drar redan i juli, och återvänder i slutet av april-maj.

Sången är en accelererande, svirrande melodi som slutar i en drill. En klassisk liknelse är att det låter som ett silvermynt som snurrar på en marmorskiva. Locklätet, som kan höras mellan sångstroferna, är en ramsa lite klagande ty ty ty.

Klicka här för att lyssna på grönsångaren.

Presenterad av: Filip Jansson