Ett möte med berguven
Det är fredag eftermiddag och mitten av februari. Det känns angeläget att avrunda arbetsveckan tidigt, för solen skiner och det är vindstilla. Det finns chans att få höra berguven I skymningen ikväll.
Som fågelskådare i Västmanland är man närmast bortskämd när det kommer till ugglor. Av Sveriges totalt elva påträffas nio arter av ugglor i och omkring Bergslagens täta skogar. Från slutet av februari och fram till slutet av mars är det hög tid att bege sig ut vid solnedgången och invänta ugglornas kvällsserenad.
2–4 kilogram tung och upp till 70 cm lång är berguven vår största uggla. Med sina intensivt orangea ögon, sina tofsar på öronen och sitt stora huvud utgör den sinnebilden för hur vi människor uppfattar en uggla i populärkulturen. Detsamma gäller dess läte, ett kraftfullt hoande, som låter ungefär som de flesta tänker sig att en uggla låter. Kanske är det just hanens kraftfulla, revirhävdande sång i skymningen som har gett berguven dess mytomspunna särställning i folktron.
Underjordens fågel i antikens mytologi som förutspådde krig och olyckor. Även i Norden har den betraktats som ett dåligt omen. Enligt vissa sägner var berguven en förtappad själ som satt på berget och pinades för sina synder. När man hör dess melankoliska och avlägsna hoande i det skumma skymningsljuset förstår man kanske varför dessa myter bildades. Lyckligtvis fridlystes berguven under 1950 talet och arten kunder räddas från utrotning efter projekt med uppfödning och
utplantering i slutet på 1960 talet. Idag klassas arten som sårbar i Sverige.
Jag håller ett öga på himlen när jag sitter i bilen på väg ut. Man vill inte vara sen till föreställningen. Det är vindstilla och hela himlen har antagit en djupt orange ton. Det är inte riktigt dags ännu, för nu är det sparvugglans tid. Minstingen som med sina visslingar agerar förband för den store. Lite senare när den orangea tonen är kvar endast vid horisonten och resten av himlen övergår till mörkblå gäller det att stå på plats. Har man tur kan man skymta uvens resliga siluett där den sitter i en talltopp. Eller annars hör man bara dess kraftfulla rop: Hoo-oh
Och med ens är man alldeles lycklig, med gåshud, varma kinder och allt. Så låter berguv i skymningen. Och har man inte upplevt det har man inte levt ordentligt.
Text: Nori Ahari
Bild: Jörgen Lindberg
Swedish 